Jag tänkte berätta om helgens två ridpass på Valleponken (lyckorus) eftersom att det varken blev av igår eller i förrgår. Tar dagarna för sig så ni hänger med och kan förstå lyckan ännu mer, hehe.

 

Lördag: Efter mycket tjat på mamma så fick jag till slut rida på min gråa prins, dock med longerlina då mamma är extremt överbeskyddande efter olyckan vilket både är en för-och nackdel. Jag skrittade och töltade och efter att killen har vilat i cirkus tre månader så är jag helt förundrad över att han inte brallade loss fullständigt när han ändå hade chansen. Han är dock helt fantastisk på alla sätt och vis och sådana tankar verkar inte ens röra sig i huvudet på honom. 

 

Vi började med att longera honom för att bli av med lite energi och efter det hoppade jag upp och red en kort stund i båda varven i skritt och tölt. Hans tölt är helt fantastisk och alla skulle egentligen få chans att någon gång rida i en sådan tölt. Han bara flyter på framåt och är helt lös i hela kroppen.

 

Söndag: Lördagens ridning gav defenitivt mersmak och efter att pappa och jag delat samma åsikter och startat en protest mot ridning med longerlinan så gick till slut mamma med på att släppa den och låta mig rida själv. 

Mycket volter, tempoväxlingar och snirkliga vägar blev det i Valles fantastiska och mjuka tölt och även en hel del trav. 

 

Det är svårt att hitta rätt form och verkligen svårt att rida en ny häst som är så extremt olik den jag är van vid att rida, dock är det hemskt roligt! Jag tror att det är viktigt att få ett bryt ibland och växla mellan två olika typer av hästar. Man själv finner nya vägar och sätt att lösa problem på och det man lär sig på den ena hästen har man oftast hjälp av på den andra och tvärt om. 

______________________________________________________

 

Jag är så galet lycklig över att denna häst faktiskt är min och jag kan inte sluta le så fort jag tänker på honom. Jag hoppas att ni är lika sugna på att hänga med på vår resa som jag är, för det är just här och nu den börjar!