Jag vet inte hur det ser ut i eran situation men det kan hända att jag virrar bort mig i ett moln av tankar och glömmer varför det är jag håller på med hästar. Jag är lätt påverkad när saker antyds ska vara på ett speciellt sätt och vis. På något sätt lyckas jag hetsa upp mig kring vilka kläder som man ska ha på sig i stallet, utrustning och olika tävlingsresultat. Jag blir förblindad av stjärnstatus och vill få ett bättre rykte. Tävlingsmänniskan inom mig blir så otroligt fokuserad på resultaten att jag ibland glömmer varför jag innerst inne håller på med det jag gör.

 

Men då och då kommer stunder då jag påminns att detta är det bästa i mitt liv. Det kan vara den känslan när det går perfekt på ett ridpass och allt bara stämmer eller när man bara står och myser med sin andra hälft i stallgången. Jag sliter dag ut och dag in för mina hästar. Trots att det kan vara jobbigt att mocka när det är -15 grader och näsan bara rinner, eller klafsa runt i leran när det ösregnar är inget annat liv aktuellt. Bara små korta ögonblick av lycka kan skingra molnet i huvudet och allting blir klart igen.

 

Jag har antagit mig en väldigt tuff uppgift att träna en sådan ung och outbildad häst. Det finns ingen säkerhet att vi kommer ta oss dit jag vill och det är nästan knäckande. Men när just denna häst kommer fram till mig gnäggandes i hagen känns det mer än rätt. För det gör ingenting om vi inte uppnår höga resultat, min häst gör mig otroligt lycklig och i slutändan är det som har störst betydelse.